ALEX SCHULMANS UPPRÄTTELSE

Jag är ingen bloggare. För den oinsatte och -intresserade är jag det, men för den hardcore-publik som finns (dock läser de inte en obskyr blogg som denna) är jag inte bara publikfrånvänd i fråga om innehåll, språk och avsaknaden av bilder utan även i det att uppdatera.
Jag är dålig på det.
Inte nog med att jag högst uppdaterar en gång om dagen i aktiva perioder, utan även det faktum att det tar mig emot, att jag får tvinga mig till det (det är inte det att jag inte vill, men jag känner oftast inte för det. Ibland, oftast inte) - utan att jag slåss med känslan av att allt jag skriver inte har något värde för någon annan. Där i ligger den verkliga och stora schismen mellan mig och bloggosfären. Även om jag ofta börjar mina meningar med pronomet "jag".

Jag har aldrig tidigare läst Alex Schulmans blogg. Tro det eller ej. Men jag har ingen bra bild av honom. Jag vet inte varför. Kanske är det en kombination mellan att jag aldrig läst något av honom som jag uppskattat och att han faktiskt ser rätt så dryg ut. Inte för att ägna mig åt enkla poänger om någons utseende, men det är den känslan som han ger mig.

Dock råkade jag höra att någon på kontoret nämnde "... kolla Alex Schulmans blogg" och nyfiken som man är så gjorde jag det. (De inlägget det syftades på var om "Män som hatar kvinnor" eftersom det är Nordisk Film som står bakom filmen) men jag läste vidare och insåg att det finns en anledning till att han är "Sveriges största bloggare". Han har en hög lägstanivå. Och han skriver vansinnigt mycket. I små sjok. Ofta. Och så lägger han in bilder.

Allt en publik vill ha.

Det här tyckte jag var roligt: (Alltså taget ur Alex Schulmans blogg, från Blondinbellas blogg):

REKLAMRADIODÖDEN

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2207273.svd

Är det ett ting, eller en samhällelig funktion som jag uppskattar, är det reklamfri tv. Eller kanske framförallt radio.
Reklamradio är med största sannolikhet det absolut värsta som finns vid sidan av systematiska våldtäkter, (annat) maktmissbruk och "Hey Baberiba"-gänget.

Det finns ett "Family guy"-avsnitt som handlar om att Brian och Stewie blir radiopratare.
Till en början försöker Brian ha ett stilla, filosofiskt samtalsprogram med "tid för eftertanke". Han har dock inga lyssnare (ungefär som den här bloggen) och ska just bli uppsagd när de får upp ögonen för den härligt sarkastiske Stewie.

Det hela slutar dock med att Brian och Stewie sänder ett program med 'roliga' ljudeffekter (bland annat genanta) kroppsljud, strippor i studion och någon form av tävling där man ska fånga varmkorvar (som skjuts ut i rummet med, vad jag fattar som, en liten baseball-bollskanon) med munnen.
Det är fruktansvärt, alltså själva radioshowen.
Avsnittet är, som för det mesta, bitvis genialt, men jag kan inte se det fler gånger eftersom det innehåller så mycket reklamradioljud - det är fullständigt outhärdligt, trots det fina historieberättandet.

Jag undviker reklamradio som någon form av asbets eller mjältbrand. Jag förstår verkligen inte människor - och kanske framför allt - föraktar jag människor som lyssnar på reklamradio.

Däremot p1. "Ring p1" är så sjukt inspirerande. Imorse ringde det in en tant som till en början lät mysig och härlig tills hon började hetsa upp sig själv om någon Jesus.

Oerhört komiskt.