Visar inlägg med etikett Jag väger upp för alla mina manliga namedrops med ett inlägg i vilket inte mindre än en kvinna figurerar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jag väger upp för alla mina manliga namedrops med ett inlägg i vilket inte mindre än en kvinna figurerar. Visa alla inlägg

17.2.09

ALEX SCHULMANS UPPRÄTTELSE

Jag är ingen bloggare. För den oinsatte och -intresserade är jag det, men för den hardcore-publik som finns (dock läser de inte en obskyr blogg som denna) är jag inte bara publikfrånvänd i fråga om innehåll, språk och avsaknaden av bilder utan även i det att uppdatera.
Jag är dålig på det.
Inte nog med att jag högst uppdaterar en gång om dagen i aktiva perioder, utan även det faktum att det tar mig emot, att jag får tvinga mig till det (det är inte det att jag inte vill, men jag känner oftast inte för det. Ibland, oftast inte) - utan att jag slåss med känslan av att allt jag skriver inte har något värde för någon annan. Där i ligger den verkliga och stora schismen mellan mig och bloggosfären. Även om jag ofta börjar mina meningar med pronomet "jag".

Jag har aldrig tidigare läst Alex Schulmans blogg. Tro det eller ej. Men jag har ingen bra bild av honom. Jag vet inte varför. Kanske är det en kombination mellan att jag aldrig läst något av honom som jag uppskattat och att han faktiskt ser rätt så dryg ut. Inte för att ägna mig åt enkla poänger om någons utseende, men det är den känslan som han ger mig.

Dock råkade jag höra att någon på kontoret nämnde "... kolla Alex Schulmans blogg" och nyfiken som man är så gjorde jag det. (De inlägget det syftades på var om "Män som hatar kvinnor" eftersom det är Nordisk Film som står bakom filmen) men jag läste vidare och insåg att det finns en anledning till att han är "Sveriges största bloggare". Han har en hög lägstanivå. Och han skriver vansinnigt mycket. I små sjok. Ofta. Och så lägger han in bilder.

Allt en publik vill ha.

Det här tyckte jag var roligt: (Alltså taget ur Alex Schulmans blogg, från Blondinbellas blogg):

3.2.09

INNERLIGHETEN

Jag läste en skarpsynt krönika av Amanda Svensson i lördagens DN:

I alla analyser av dagens ungdom, 80-talisterna, pratas det om flexibilitet. Saker ska ständigt utvecklas i arbetslivet, kulturen och vänsfären. Följden av en sådan rastlöshet är förstås att innerligheten försvinner.


http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3462&a=879420

Amanda Svensson är född 1987. Det är jobbigt.

2.2.09

OBJEKTIFIERING




"På den lokala stripklubben arbetar en kvinna vid namn Cassidy. Hon tar av sig kläderna på scen.
När Randy har blivit odugligförklarad som wrestlare inleder han en intensiv uppvaktning av Cassidy.
Båda två är kroppsarbetare. Men det är först när den manliga kroppen skadas som verklig symmetri mellan den manliga kroppsarbetaren och den kvinnliga kan uppstå. Hur kommer det sig?
När den manliga wrestlarkroppen har blivit oförmögen att iscensätta sig som just man genom uthärdandet av det oräkneliga antalet sår som tillfogas hans kropp kommer han omedelbart reduceras till ett spektakel, en attraktion, ja något att vila blicken på. Han blir ett objekt. I samma bemärkelse som Cassidy är ett objekt."


- "Att brottas med kroppen" av Mara Lee i FLMs vinter 2009-nummer.

9.1.09

"SLISKSULTANEN" NICHOLAS SPARKS

Mårten Blomkvist (i DN) sågar galant "Nätterna vid havet":

Lena Persson, skribent i bland annat denna tidning, skrev en gång roligt om hur hennes alkoholiserade pappa en julafton kom hem och rev ner granen, och om hur hon redan som liten flicka förstod att detta var så sorgligt att det blev parodiskt. Nicholas Sparks skulle ha låtit granen falla på en hundvalp.


Hahaha!

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=851656

10.12.08

ÅSA LINDERBORG

Jag ser upp till Åsa Linderborg. Jag skulle också vilja vara så produktiv och skarp.

Jag skulle gärna uppskatta småsaker och kunna formulera mig kort, koncist och enkelt men ändå på något sätt vackert som den här personen.




LYKKE LI-OLOGI

I år har jag lyssnat absolut mest på Markus Krunegårds "Markusevangeliet" - som växt till en alldeles utomordentligt fin liten skiva. Eller liten är den kanske inte - som titeln antyder är det viss episk storhet infiltrerad. Bitvis vansinnigt bra, som i "Samma nätter väntar alla", men nog om den.
Jag hittade kanske årets bästa youtube-moment idag:

Lykke Li sjunger "Dance, dance, dance" tillsammans med någon amerikansk räv vid namn Bon Iver.



Lykke Li som redan förra året tog mig med storm i något av det bästa sett: