ELEVER, ADVOKATER OCH PIRATER

De senaste veckornas nyheter är ju på något sätt själva definitionen av "en storm i ett vattenglas". Att överhuvudtaget göra sig ansträngningen att gå med i facebook-gruppen "Inga mer skattepengar åt konstfack" är så folkligt och safe och urbota korkat att man bara häpnar. Det har skrivits spaltmil om det, främst, antar jag, i infantila blogginlägg på max 10 rader som, kanske inte utan att man anar det, inte får ut så mycket ur det. Man hinner säga att man inte ska lägga pengar på vandalisering.
Oj, vilket modigt och politiskt ställningstagande!

Mer sånt behövs.

Eller?


Men det kanske mest fascinerande i frågan om de senaste veckornas uppståndelser är ju ändå sambanden mellan The Pirate Bay-rättegången och Konstfacks-elevernas "skandalutställning" samt "psykoschimär".

The Pirate Bay vill ha fri tillgång till all information. Men kanske främst all kultur. All lättsmält kultur. Kulturarbetare ska jobba gratis och leva på insikten att deras verk finns att ladda ned via (lägg märke till det ordet, det är ju det hela deras rättsliga försvar vilar på, av vad jag har förstått) just The Pirate Bay.
Om man har tur och kan skapa sig en image något företag vill stå bakom kan man till och med få sponsring. Det är ju vattentätt. Men då måste man ju synas. Sticka ut. Skapa sig ett namn hos allmänheten.

Inte så konstigt då att två av Konstfacks elever valt den vägen. Eller valt och valt. De har försökt att skapa debatt och de har lyckats. De sticker ut ur mängden.

En logisk konklusion?

Därmed inte sagt att konstfackselevernas verk var speciellt bra.
Jag som har svårt för människor som tar sig själva på för stort allvar och ser till det de skapat som något världsförändrande och -viktigt tycker att de verkar vara ganska så outhärdliga, båda två.