Ta "The Bourne Identity" som exempel.
Välkoreograferat våld - check.
Kvasifilosofiska oneliners - nja. Men däremot mycket tvivlan. Det går precis lika bra.
Unik ingrediens - minnesförlust och "low key"-action.
Om man bortser från att Doug Liman inte lyckats regissera ens en vettig reaktionsbild efter "The Bourne Identity" så kan man väl se den som "a brilliant mistake". Briljant att casta Matt Damon som mördarmaskin när han i själva verket ser än mer ut som en pojke mot vad Leonardo DiCaprio gör. Briljant att låta Tony Gilroy skriva manus.
Ja, det finns mycket som är hänsynslös bra med filmen. Framför allt är det den grådaskiga, europeiska vintern som ger mycket känsla, men också en fantastisk scenografi och denna nedtonade sfär filmen utspelas i. Det är på något sätt actionfilmens vardagsrealism och den håller ända till slutet (när Bourne tar till ett omöjligt stunttrick som känns töntigt och är fult - men som spelades in efteråt då några hus i USA rasat och man trodde att en folkopinion skulle göra det mot filmen eftersom den innehöll något som exploderade).
Uppföljarna är nästan lika bra som första filmen, men "The Bourne Identity" har en speciell plats i mitt hjärta.
Det har inte "Bangkok Dangerous" som jag precis sett. Det var hit jag skulle komma från min första och andra mening i detta inlägg. Det är ett problem att vara uppväxt med Hollywoodaction och ett oöppnat sinne. Som liten parvel (haha, jag älskar att låtsas vara äldre än vad jag är) satt jag som en späd fågelunge och bara tog emot det jag blev given, eller så tog jag det från min brors VHS-hylla. En VHS-hylla så fullpackad med Hollywoodaction att det nästan vibrerade om den. Alla actionfilmer med självaktning från 1995 och framåt stod i den hyllan; "The last boyscout", "Face/Off", "Independence day" (får klassas som action, den utspelas ju inte i rymden) "Die Hard III - hämningslöst" - i stort sett alla testosterondruckna, våldspornografiska, intelligensfrånvända hollywoodfilmer med nog PR-budget för att locka en 15-årig kille från Stocksund och hans fyra år yngre lillebror att köpa, eller kopiera dem, fanns där. Detta har format mig. Därav mitt actionintresse.
Om jag var 11 år igen och "Bangkok Dangerous" kommit hade jag nog tyckt om den (visserligen kom en "Bangkok Dangerous" när jag var 15, men den hörde jag aldrig talas om - antagligen på grund av för dålig PR-budget) men nu är det hopplöst.
Jag är antagligen för gammal (haha, jag älskar att låtsas vara äldre än vad jag är) och antagligen har jag sett för mycket bra action under mina dagar att låta luras av detta habila spektakel.
Nicholas Cage - eller hans agent kanske - har återigen tagit ett felaktigt beslut. Kanske delar Nicholas Cage agent med Eddie Murphy? Usel är han i vilket fall (både agenten och) Nicholas Cage som spelar en yrkesmördare. Problemet är att man inte bryr sig.
Nicholas Cage voice over i inledningen av filmen är kanske tänkt som "cool" och "hård" men Nicholas Cage låter mest som ett golv som fått för sig att börja prata. Det är minst sagt träigt. Nicholas Cage berättar att man inte ska bry sig om någon utanför jobbet och göra sig av med alla spår. Tyvärr bryter han mot allt - och anledningen - som vi får reda på genom att försöka tyda ett levande golvs ansiktsuttryck - är att han tröttnat på att vara själv? - kanske.
Nicholas Cage - i frågo- samt löjeväckande oklädsamt märklig page - ja, alltså den utdöda frisyren - ser minst 5 år äldre ut än vad han är - men blir i alla fall kär i en tjej som jobbar på ett apotek. Men tjejen är döv! (Unik ingrediens!) och ser ut som 19. Det hindrar inte den tillsynes 57-årige Cage att vilja käka middag med henne.
Det skulle inte förvåna mig om det framkommer att manusförfattaren lider av en svår empatisk och antisocial personlighetsstörning för "kärlekshistorien" mellan Cage och den döva tjejen är något av det mest valhänta och okänsliga jag kastat ett ögonkast på.
En kombo mellan Cages döda ögon, en steril och ointresserad kamera och en regi som antagligen skulle gå under betäckningen "undermålig". Ett förkastligt, funkigt soundtrack gör sitt till också.
En fruktansvärt idé- samt tempofattig och dessutom ovidkommande scen tar vid. Tempot sänks så man undrar om man av misstag tryck in någon paus-knapp - och i samma veva råkat trycka in den där knappen som döljer vilka knappar man tryckt in - men nej.
Det är sömn materialiserad i 24 rutor per sekund i 3 minuter. Dock känns scenen snarare som ett och halvt liv.
Cage försöker övertyga med att se lite kär ut, men lyckas istället med att se gubbsjuk och ut som att han är plågad av någon invärtes sjukdom. I detta är han dock rätt så övertygande.
Samtidigt raggar en thailändsk kille på en tjej som han sett dansa i läderklädsel på en klubb. Tjejen säger inte mer än fyra, fem ord under hela filmen, men hon visar desto fler centimeter hud.
Killen blir kär i tjejen (på alltså ganska så lösa grunder) och tjejen blir nog lite kär i killen (eftersom han visar henne att han uppskattar att hon visar hud, uppfattar jag det som).
Ja, som i de flesta usla filmer riktade mot en manlig publik är kvinnosynen just en visuell upplevelse.
Dock vill jag återkomma till Nicholas Cage. Hans rolltolkande i den här filmen är - som man kanske redan förstått - under all kritik. Keanu Reeves är rena Daniel Day-Lewis i jämförelse med Cage som jag inte kan förstå vad det hänt med efter "Adaptation" (ok, om han fått en tvåsidig stroke kan jag förstå det, men det är inte mycket annat jag går med på).
Visserligen har jag aktivt undvikit hans senaste druckna snedsteg, som "Ghost Rider" (läser han ens titlarna på manusen?), "World Trade Center"och "National Treasure II - Book of Secrets" - men inte anade jag att han gått och blivit så urlakad och trött.
Det är tråkigt att se, så här i efterhand eftersom jag under filmens gång hade fullt upp med att vara ointresserad och inte bry mig.
Nej, jag kan inte rekommendera "Bangkok Dangerous", inte ens när man ligger sjuk och halsar Echinaforce och drar med naglarna i de där spåren efter att man klättrat på väggarna av uttråkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar