DET SOCIALA ARVET

Jag läser inte så mycket böcker längre. Det är synd och skam. 

Jag har försökt att ta mig igenom Cormac McCarthys "The road", som sig bör i dessa tider då den innehåller allt jag finner tillfredsställande att läsa om; en dystopisk värld, en kärleksfull far och mörker i sinne såväl som i världen - en revolver är visst med också. 

Men jag lyckas inte ta mig igenom den. 

Den senaste boken jag tog mig igenom var "Faller fritt som i en dröm" av Leif GW Persson. Mycket lyckad konspiratorisk skildring av Palme-mordet. En förkastlig deckare, visst. Men jag uppskattade den. Lyssnade på den som ljudbok först, med Peter Andersson som uppläsare och det var bara så bra. Peter Anderssons röst när han läser;

"Onsdagen den 10:e oktober. Hamnen i Puerto Pollenza på Norra Mallorca.

Knappt en timmes gång och den marindiesel från Volvco Penta som är Esperanzas hjärta har fört henne tolv distansminuter ut i bukten. Förbi Platja de Formentor, Cala Murta och de utmärkta fiskeplatserna utanför El Bancal där man kan fånga både havsabbore, bläckfisk och rocka i stort sett hela året. Knappt en distansminut kvar till spetsen på halvön vid Cap de Formentor och rakt ut i djuprännan mot Canal de Menorca. Hävande dyning med skum på toppen, åtskilligt djupare under hennes köl, parera med rodret, snart dags att fatta det avgörande beslutet och lägga om kursen. Solen som ett flammande klot halvvägs mot zenit. Högt nog för att bränna bort soldiset och skänka trettio grader åt skuggan. En varm dag även här där det normalt är tjugo grader på dagarna långt in på hösten. Andra båtar i sikte och Esperanza är inte längre ensam på havet."

kan ge mig gåshud bara jag tänker på den. 

Och jag inser att det inte är någon stor litteratur det handlar om (visserligen läser jag ingen "stor litteratur" överhuvudtaget och föraktar August Strindberg, säkert både orättvist och på väldigt lösa grunder) men det är något i mig som älskar det här. Antagligen på samma sätt som jag älskade "The Goonies" när jag var liten. Att man vet att man ska bli serverad ett välkomponerat äventyr att förlora sig i för en tid. Att få alternera verkligheten och slippa dricka sig redlös eller vara ciceron själv. Lite på samma sätt som tjejer kollar på romantiska komedier.

Skämt åsido. Men min handledare är så. Man vet inte om han skojar riktigt, eftersom han inte menar det. Det får mig också att bli aningen obekväm i sällskapet. 

Leif GW Persson - en till i raden av vita medelålders män på mina lista över författare jag läst och tyckt om:

Michael Chabon

Paul Auster

Jan Kjaerstad

Carl-Johan Vallgren

Lista på författare jag läst och tyckt om (kvinnliga):

Martina Haag

Fittstim

Man kan tyvärr inte vinkla det här inlägget så det ser ut som att jag är en del av ett patriarkat som förtrycker unga män att vara något de inte är. Att de måste pressas in i en snäv mall för en traditionell och i samhället välankrad förtryckaridé om vad en man är och inte, va?