KONSTNÄRSSJÄLEN

Bli inte förskräckt. I detta inlägg är det tänkt att jag ska vara självironisk.
Jag tycker att det saknas lite i det här mediet, i den här bloggen. Jag (även ett ord jag försöker undvika. Det har gått väldigt mycket inflation i användadet av det, inte minst från min egen sida, men det är en inflation som både ligger till grunden för finanskrisen och bloggkulturen som sådan) när ett starkt ogillande gentemot ordet 'blogg'. Jag minns när man på sin skunk-sida skrev "dagbok".
Kalla mig bakåtsträvare, men är inte en 'blogg' och en 'dagbok' ganska precis samma sak?
Vid sidan av att bloggen ibland används för att göra reklam och tjäna pengar - och i vissa fall är inriktade mot att nå en publik. Det kanske inte är en dagboks tanke.
För att vidare fortsätta med det här inläggets rubrik tänkte jag gotta mig lite i floskler:
Jag skriver för att jag vill. Antagligen behöver jag det likväl. Sådan är konstnärssjälen. Det behövs kanske inte skrivas och det är en väldigt, väldigt enkel sak att tänka, förstå och skriva, men bara för att det passar in på alla de verben så betyder det inte att det är något som är värdelöst. Inte om man har ett vidare resonemang kring det. Det kanske är det som är min grundtanke i det här.
Men ändå känns det uselt.

Men jag kommer aldrig gå med på att kallas konstnärssjäl. Jag påstår inte att jag själv är det, men jag upptäcker mer och mer märkliga skeenden som gör att det blir lättare och lättare att klistra på den etiketten på ens psyke. En mental etikett på en mental diagnos. Anledningen är främst den här klassiska bergochdalbaneturen mellan hybris (oftast ogrundad sådan) och hopplöshet. Hopplösheten är bitterhetens närmaste försvurne och det är en Caradhras-vandring att undvika. Men det är ju också ett tillfälle till att kunna vara berättigad lite ångest - konstnärssjälens livsgnista och eget existensberättigande.