FEGISARNA

Vad är egentligen grejen med den enorma uppmärksamheten kring Obamas installation?

Det är ju hysteriskt.

Jag menar, fine, Obama är något nytt och fräscht och med största sannolikhet något viktigt för ett USA på dekis, och Bush är ju en usel människa med ynkryggar till rådgivare - men det har man ju gått och vetat sedan 2000 - när hans kusin räknade om rösterna i Florida och utnämnde en domare som gav segern till honom.

Om den här Obama-hysterin skulle vara en markering gentemot Bush så skulle man ju velat ha den - markeringen - tja, hösten 2004? När USAs folk valde Bush framför en blivande Nobels Fredspristagare? (Därmed inte sagt att jag har speciellt mycket respekt för vare sig Nobels Fredspris eller Nobel eller Nobeljuryn, men om man lyssnar på en Texasbo med någon form av diagnos (väl?) lyssnar man väl antagligen på den).

För det känns ju onekligen så; att alla skribenter vill på något sätt vill markera, för sig själva, eller gentemot en publik, att de hela tiden tyckt att Bush varit en usel ledare. Eller? (Ska sägas att jag ännu inte läst SvDs ledare och ej vet vad mina föräldrar skulle säga, men som om den här bloggen någon gång grundat sig på ett grundligt journalistiskt arbete, liksom).

Egentligen handlar väl det här inlägget om att jag är bitter och tycker att tiden går för fort och att jag tycker att medierna i Sverige (jag vet inte var SvD, står som sagt, men ändå) är mjäkiga.
Alltid ska det där fingret upp i luften innan de vet vad de ska skriva. Det handlar inte enbart om det där döda begreppet "objektivitet", för som sagt, det har ju avlidit - men det handlar om att våga. Att rakryggad våga stå för vettiga tankar och idéer. Inte idéchimärer i form av något "krig mot terrorismen" - ett krig just lika dödfött som ordet "objektivitet".

Om man ändå inte gör någon hemlighet av att visa var man står, varför kan man inte göra det helhjärtat och öppet när det inte blåser medvind? Varför försöka ta igen det 5 år senare när det man trott på för länge sedan visats vara just en illusion?
Varför inte stå rakryggad och erkänna "jag hade fel om det här"? Varför ta igen allt när det kanske redan är för sent?

Men det är bara så det känns.