CIRKULERANDET

Mina överskrifter i den här bloggen ter sig något mer storslagna och José Saramago:ska än vad jag har täckning för, men jag tycker om att lova mer än vad jag kan prestera. Det trissar mig att prestera mer än vad jag tror att jag kan - och eftersom jag för det mesta förmår mig till mer än vad jag tror att jag kan så finns det ju uppenbarligen någon sanning i det.

Jag drack en dubbel espresso med en vän från klassen idag. Han är den som är mest framgångsrik - för han har verkligen lyckats - en av de få som redan är det.
Vi är två motpoler.
Han talar tyst och eftertänksamt, nästan viskar, så jag får lägga handen bakom örat för att lyckas ta in alla genomtänkta små visheter som långsamt tar form. Medan jag är en outbildad, verbal soldat som pratar först och tänker sen. Jag hör mig själv vandra runt i cirklar kring ett och samma tema; uppgivenheten.

Att det är hopplöst att försöka sälja in sina tankar och idéer eftersom det ändå är löjliga filmer den stora publiken vill se.

Jag berättar att "De ofrivilliga" gjorde ett starkt intryck på mig - och att det är svårt att ta sig runt de regler man lärt sig. Han berättar om att han fastnat i ett "narcissistiskt" tänk och uppskattat "Entourage" en tid, men sedan insett att det inte gett honom så mycket. Jag pratar om att jag kan tänka mig att ta ett jobb, vilket som helst - han säger att han hållit ett brandtal mot reklamen eftersom han inbillar sig att han kommer fastna i den.
Han berättar också att han har någon form av framtidstro. Att han tror att om man bara drar det tillräckligt långt åt sitt håll så blir det inte något ljummet.

Jag har tappat bort poängen med det här inlägget. Men jag tror att den skulle gå ut på att jag går långa omvägar - men ändå i cirklar - i mitt tänk och att det inte är något att sträva efter.

Jag avskyr ju att stå still.