En relation med en kvinna etablerades ganska snart, och hon tyckte mycket om huvudpersonen som hade något att göra med kosmonauterna. Han var nog läkare, vid närmare eftertanke.
När de pratade dök det upp saker i bakgrunden av bilden; bland annat en man som ville sälja en målning av Lenin. Det var rätt kul.
Och just avsaknaden av klipp från helbild till halvbild till närbild till reaktionsbild kändes bra. Kameran var rakt på och det pratades och i bakgrunden hände saker som inte hade med det som det pratades att göra, men historien engagerade mig inte. Det är en trist film. Vid två tillfällen var det bra: När en av kosmonauterna som skulle in i en tryckkammare började brinna och när kosmonauterna gjorde en del olika fysiska tester. Kanske var det för att deras kosmonautdräkter var orangea. Det var en färgklick som mitt sinne sög åt sig, jag vet inte. Bra scen när det brann i tryckkammaren i alla fall. Till viss del snygga bilder också.
Miljöerna påminde en aning om "Come and see" som är en av de bästa krigsfilmerna jag sett, men bara nästan.
Men sen återigen, som i "Mermaid" så skulle huvudpersonen prompt gå till de sälla jaktmarkerna. Det är det sämsta slutet jag vet. Det skulle varit bra i "Australia", men inte i den här färglösa gråstenen till film. Den förhöjde bara tristessen. En axelryckning.
Och så applåderar folk efteråt. Folk är för patetiska:
Den vann visst guldlejonet på Vendigs filmfestival.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar