STILLA SOM NÄR SNÖ FALLER

Jag har problem att hitta formen. Det gäller inte bara den här bloggen. Platsen där jag sitter om dagarna är en jäkla bergochdalbana i att ha saker att göra och inte. Det är på något sätt frustrerande. Liksom det ofta är med känslomässigt hämmade känslomänniskor. 

Jag har sett tre filmer på Stockholms filmfestival. "The wrestler", "De ofrivilliga" och "Mermaid". 

Den senare är en oerhört splittrad film, som det är nästintill omöjligt att förstå vad den vill. Det kanske skulle vara det att den vill just det, att den inte vill veta vad den vill. Oengagerande och alldeles för lång i övrigt. Det är inget bra betyg. Med ett slut som bara vill chocka, för något annat förstår jag inte. Ett slut som gör filmen helt onödig. Den vet inte vad den vill, sen är det meningen att man ska haja till och sen är det slut. 

"En rysk Amelie", står det i programmet, tror jag. Jag hade mycket högre förväntningar än vad den var. Bitvis hyfsat fantasirik i bildlösningar, men inte mer än så. Måste vara en debutfilm.

"De ofrivilliga" däremot. Jag vet att den redan haussats, men jag är inte sen att ställa mig i den kören. Bitvis briljant. Bitvis helt fantastisk. Bitvis nästan outhärdlig i sin exakthet av mänskligt beteende. Det är så långt bort från det lilla jag själv sysslar med - och kanske därför blir man än mer imponerad. Inte för att man är imponerad av sig själv, utan för att jag ändå har läst och vet hur saker "bör" vara uppbyggda. Att sedan bryta sig ur det man lärt sig är ju alltid något som tar kraft och energi. 

Det är så litet och vardagligt, men ändå både vansinnigt roligt och oerhört tragiskt. 

Imponerande är väl kanske rätt epitet.