Det finns en sådan magnifik symbios mellan Tiger Lous mollackord (antar jag att det är eftersom det inte låter så glatt) och tanken på en stad i östeuropa i november.
En titel som "Odessa" kan få det att skisssas fram enorma blyertsteckningar av detaljerade historiebyggen i min hjärna. Men sen när jag ska sätta mig ned och skriva ned dem så försvinner detljerna, blyertsen är bara utsuddade ofullständiga streck utan sammanhang och allt som finns kvar är egentligen titeln, och en känsla av att det finns något i den om man letar tillräckligt länge och på rätt ställen.
Jag såg Darren Aronofskys "The wrestler" igår på Skandia. Skandia är en härlig biograf (som de antagligen kommer att sälja, stänga och bygga om till valfritt köpcentrum utan någon som helst själ om några år).
Darren Aronofsky är en av mina favoritregissörer. Jag såg "The fountain" på festivalen 2006 (även det på Skandia) och det var en mycket angenäm upplevelse. Filmen är ett pretentiöst och komplext bygge som jag älskar.
"The wrestler" är motsatsen. Det är en filmfilm. Oerhört enkel och rak. Nästan för enkel. Men det är så välgjort och skickligt i allt från locations, scenografi och foto till Mickey Rourke som briljerar. Det gör han verkligen.
Jag var lite besviken efter filmen, eftersom det är en sådan rak resa. Nästan simpel. Men ändå gjorde den väldigt stort intryck på mig.
Det är liksom något romantiskt med medelålders, ensamma män i dekadenta miljöer och med dekadent leverne.
Vad exakt som är så romantiskt är nog med samma sak som "Odessa"-syndromet - att det finns så mycket att spekulera och bygga fantasier kring.
Inga kommentarer:
Nya kommentarer är inte tillåtna.