Islamofobiker är väl ändå den lägst stående livsformen.
OK att man ogillar folkgrupper som man aldrig har hälsat på, rädsla för det nya är ju en av mänsklighetens mest grundläggande psykologiska instinkter, som är till för att man inte ska trampa på giftiga ormar eller cykla rätt in i Anders Eklund. Men jag menar att avsky något som är så ”inne” att ogilla, det känns ju bara gjort. Det känns som att tycka att Idol är ett tv-program som ger en mycket själslig insikt. Det blir lätt tvådimensionellt om man tittar närmare på det. Och titta närmare borde man ju göra oftare.
Jag är varken speciellt intresserad eller fascinerad av religioner över lag, längre än ett psykologiskt perspektiv (vilket de flesta troende borde vara) men att avsky en religion för att ett otal unga män betett sig jävligt illa, det är själva definitionen av tunnelseende.
Tunnelseende som ju är själva definitionen av idioti.
Men det gäller ju att anpassa sig till nutiden. Man ska ju inte gräva ner sig i en grop tillsammans med andra korkade män som dunkar varandra i ryggen för tja, man sitter ju liksom lite fast. Och den där gropens väggar som först kanske känns som en trygghet, kanske blir en begränsning. Det blir lite som en skräckfilm. En grop med åttahundratusen människor som alla har det gemensamt att de har läst i tidningen att muslimer är onda. Och att de sysslar med sanktionerat våld.
Eller det kanske de inte vet. De vet bara att muslimer pratar på ett sätt som gör det väldigt lätt att göra parodi på det. Och det är väl den lägsta formen av humor?
Att göra åtlöje av någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar